Att vi människor dras till de ting vi har en förmåga att utföra på ett ypperligt sätt är i teorin mycket logiskt.
Man skulle kunna likna livet vid ett utspritt pussel. Alla bitar ligger utspridda över golvet, vissa rättvända men några möter ditt öga med baksidan uppåt. Det är precis de där upp och nedvända bitarna som kan kännas lite tyngre och svårare i livet. Du hittar inte den där perfekta platsen som biten hör hemma på och irritationen smyger sig sakta fram inom dig.
Pusselbiten med ordet ”skola” skrivet på baksidan är för många individer runt omkring oss en mörk bit. Det är också en sådan där bit som det är otroligt svårt att hitta en plats åt. För min egen del låg den uppvänd med sin fina framsida. Den var täckt till hälften för min del men jag kunde dock frigöra den utan svårigheter.
Vad är det för fel på skolan, egentligen? Oberoende av vilka personer du ställer frågan till så kommer du mest troligt bemötas med massor av olika svar. Ifall jag själv satt på det enkla svaret till den frågan skulle jag mest troligt vara en profet av något slag. Jag har inte och har aldrig haft svaret, av den enkla anledningen att det inte finns ett enda svar.
Inuti alla dessa pusselbitar finns det ytterligare ett pussel som måste lösas för att biten ska kunna räknas som genomförd, och för att ditt liv ska kunna bli komplett. I detta fall är det dina studier som lägger sig på hög och det är bäst att du bearbetar den högen. Risken finns annars att den välter över dig och du hamnar underst, fylld med blåmärken och ett stukat självförtroende.
Då var det äntligen dags att ta steget till högstadiet. Åren gick och sjuan var snabbt ett passerat kapitel, åttan stod näst på tur. Åsikterna och betygen på det jag presterade i skolan skulle nu inte bara kommenteras verbalt, utan skrivas ned på papper. Prestationsångesten satte genast fart och jag kände att jag hade tagit ytterligare ett steg mot den riktiga, vuxna världen. Bubblan som jag hade levt i sedan förskolan hade nu spruckit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar